Nu flyttar jag. Jag överger bloggagratis för wordpress. Främst för att jag gillar att förnya mig och bloggagratis kan för tillfället inte tillgodose mitt behov av förnyelse. Jag låter denna blogg ligga kvar som ett arkiv, men numera är det alltså

lepoop.wordpress.com

som gäller. Ändra dina bokmärken, packa väskan och häng med.

Jag bestämde mig för att inte skriva någon låt till Micke, för att jag inte kan, så jag tog bort inlägget också. Just nu har jag stor lust att överge bloggagratis för wordpress när jag sett vilka fina bloggar man kan göra där, dessutom har jag alltid älskat tanken på att börja om. Av samma anledning funderar jag på att avsluta mitt medlemskap på Facebook för att öppna ett nytt, hemligare, och bara acceptera vänförfrågningar från riktiga vänner.

Men om jag lämnade den här bloggen bakom mig, skulle ni göra det samma och följa med mig?

För övrigt måste jag bara länka till en sådan där sällsynt människa som kan vara en av de som förändrar världen lite grann till det bättre - Johnny Scharonne.

Säkert hundratals gånger har jag klagat på att jag inte tycker saker längre, men det är ju faktiskt inte sant. Jag tycker skitmycket. Vad som förändrats är min förmåga att uttrycka mig. Och, främst, att jag numera har så höga krav på mina åsikter att jag knappast vågar uttrycka dem med rädsla för att det skall finnas människor som, gud förbjude, har vettiga(re) motargument.

Jag känner mig gammal nu (snart 28, herregud) och för varje dag som går inser jag att idiotin i världen är mer utbredd än jag trodde dagen innan, att det inte finns någonting som kallas för sunt förnuft och att logiska slutsatser inte går att dra därför att logik inte existerar. Det som är mest skrämmande av allt är att varje uttryck av en åsikt, eller upprörd känsla över någon annans åsikt, är en droppe i havet. Jag kan banka mitt huvud blodigt i försök att övertyga idioter, men idiotin kommer aldrig utrotas och de som är de största idioterna är oftast sådana idioter att de inte är medvetna om att de är idioter, bara sitter och tror på sin egen oöverträfflighet, och således är lyckligast av alla. Och där sitter jag, blodig och sönderslagen, och lider mest.

Så var är poängen, kan jag undra?

Igår kom Micke hem med en laserpekare så jag irriterade katterna i flera timmar på kvällskvisten, men inte förrän jag matat dem med lite kattmynta. Tvingade Poppo att springa i cirklar så att han blev yr i bollen och tippade omkull. Det var roligt. För alla parter, lär jag tillägga. Katterna somnade som två stockar och jag med, för ovanlighetens skull.

Poppo har i övrigt varit oförskämt söt de senaste dagarna.

Bimbo Boy skriver: Som ni vet har jag lidit av svår panikångest hela livet. Men i går kom jag äntligen ut och berättade att jag lider av Borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning. Och jag tänker: så har jag aldrig sett det och drabbas av en sådan där insikt.

Komma ut.

Ja, det behöver inte bara gälla sexuell läggning. Som homosexuell kommer man inte ut en gång, man kommer ut hela tiden. Det gör jag med. Minst en gång i veckan kommer jag ut ur psyk-garderoben, speciellt nu när jag har... euhm... återfall, eller svacka. Överallt jag går verkar folk vilja veta vad jag sysslar med. Jag är sjukskriven. För att jag har ångest. För att jag har emotionellt instabil personlighetsstörning. Komma ut. Ja.

Döm om min förvåning när jag i morse, morgon tio i tävlingen om Hultsfredsbiljetter, märkte att jag hade svarat fel på en fråga så jag har inte ens haft en chans. Skickade in rätt svar och nu är det bara två dagar kvar av tävlingen. Först blev jag förbannad och tänkte på alla mornar jag kunde sova, sedan insåg jag att jag tack vare denna tävling gått upp i rimlig tid och det är inte fy skam.

Mötet på arbetsförmedlingen gick bra. Jag är mycket glatt överraskad över att ha träffat en människa som är medkännande, förstående och kunnig. Hon skulle hjälpa mig vidare och verkade veta vilka alternativ det fanns. Inte en tår fällde jag men väl babblade jag på för av någon anledning var jag väldigt nervös. Åkte sedan till skolan för att äta lunch och meddela att jag är sjukskriven. Gick också bra. Jag känner mig positiv och mörbultad.

Optimistisk som jag är har jag ägnat morgonen åt att sminka mig trots att jag ska till arbetsförmedligen rehab och prata om min situation. Med tanke på att jag ägnade gårdagskvällen åt att känna mig eländig i sällskap med tårar så är utsikterna för ett saltvattenfritt möte inte särskilt goda. Inte heller vinner jag de där biljetterna till Hultsfredsfestivalen. 9 mornar har jag gått upp och lyssnat på radio men ännu inte hört mitt namn. Dessutom är det sista ansökningsdag till högskolor och universitet idag och studera.nu har ägnat gårdagen och idag med att vägra logga in mig. God morgon på dig med.