Jag gjorde nyss en upptäckt. Jag har inte slutat blir arg över idioti. Jag blir ledsen istället. Och fäller en tår.

Jag har skrivit ett CV och sökt två jobb. Det ska firas!

Det är så mycket som gått bra på senare tid. Jag har kommit iväg till skolan ordentligt, jag har tagit körkort, igår hade jag en mycket trevlig fika med Emelie (som jag saknar fast vi bor i samma stad) och jag kollade på Så Ska Det Låta och det var jättemys.

Och sen. Panik. Jag gick sönder.

Micke tycker sig se ett mönster, att jag kraschar när någonting bra har hänt. Det är för mycket med framtiden och det faktum att jag inte lyckats söka några jobb (det ska jag göra IDAG, no more undanflykter) och vad händer i höst och upptakten till en trettioårskris och herrejistanes, nu är det väl ändå nog? Fy vad jag mådde dåligt. Hela världen kändes upp och ner och nu är det så konstigt för det är ny dag och saker och ting är som vanligt, men med minnet från igår och hur det kan kännas. När jag hamnar i ett sånt där hål så glömmer jag bort att jag inte känner mig så hela tiden. Jag tror att den där känslan av total ensamhet, smärta, sorg och hat kommer hålla i sig till den dag jag dör, och den tanken tar ju hela upplevelsen till nya oanade djup.

Fan, vad livet är konstigt.