Åh, jag mår så dåligt inför i morgon. Skall det inte gå över snart? Och tänk om jag mår såhär dåligt inför varje arbetspass sen. Sa jag att jag är rädd för att börja jobba? Suck. Och varförkommenterar ni inte?

Jag googlar senaste avnittet av L-word, letar promos på YouTube och lusläser thelwordonline.com. Sakta går det upp för mig att det förmodligen var säsongsavslutning förra veckan. Jag dör! Nu är det bara en säsong kvar, vilken inte börjar sändas förrän i Januari 2009. Jag dör ännu mer. Januari 2009. Det är ju en halv evighet. Fast det känns som en hel.

Usch, det gör ont i min mage och ångesten ligger på lur. Hur kunde det bli såhär? Måndagarna har under våren varit helt fantastiska. Även om jag spenderat söndagen i ångest inför ny vecka och jag inte kommer upp till skolan på måndag morgon därför att jag 1) inte kunnat somna kvällen innan och 2) vaknat med jämna mellanrum under natten med drunkningskänslor, så har måndagen ändå varit ok och något att se fram emot för där ute i cyberspejs har ett nytt avsnitt legat och väntat på mig. Och nu, inget. Bra ännu en måndag då jag inte tog mig till skolan på grund av ångest.

Åh, ångest, varför har du mig i sådant grepp? Det är sånt kaos i mig och jag undrar: är det så för alla? Det finns inga rena tankar, ingen röd tråd, allt är intrasslat i sig själv och allt det andra. Jag är så oändligt trött på det här.

Inom en måndag fyller jag 28 år och jag vet ingenting. Jag vet inte vem jag är eller vad jag vill eller ens hur jag mår. Och i morgon ska jag provjobba, vilket jag är jätteglad för och jag vill verkligen ha jobbet men jag är livrädd för att jag inte ska klara av det. För att bli dålig igen. För jag vet inte om jag tar mig ur ett till hål. Nästa hål kanske inte alls är ett hål utan ett stup och om jag ramlar så dör jag.

Jag blir arg på mig själv också, för jag känner mig så ensam men jag är ju ensam för att jag inte låter någon annan komma in, men jag vet inte hur man gör. Jag kan prata om mina och andras problem (helst andras) men jag tar på mig ett skydd när jag pratar om mig själv. Det blir liksom aldrig personligt, även om det kan verka så. Jag vet inte hur man gör annorlunda och det har inte med någon annan än mig själv att göra. Jag har knappt öppnat mig under mina år i terapi heller. Det är som att någon ber mig öppna en konservburk men inte ger mig en konservöppnare: jag vet vad jag borde göra men jag har inte verktygen.

Det känns om jag blir sämre och sämre igen. Ångesten kommer tätare och försvinner nästan aldrig helt. Jag balanserar på näckrosblad igen. Det känns skitläskigt. Och jag vet inte hur jag ska göra.