Det känns lite bättre nu. Har sovit och botat huvudvärken med lite pizza och Sprite Zero. Kvällen skall ägnas åt häxvrål och television, morgondagen är vilodag. Försöker att inte tänka på jobbet.

bild: sxc.hu

Klarade inte att vara i skolan. Vankade av och an, beslutade mig för att samla mig till nästa timme och satte mig i matsalen och läste tidningen tills en lärare kom och frågade hur det var. Böl! Jaha, är jag tillbaka på det stadiet nu också, när jag inte klarar av att folk frågar hur jag mår utan att börja böla. Gick hem.

Och så fick jag jobbet också. Börjar utbildning nästa vecka och sedan kör jag hemglassbilen.

Hur ska detta gå?

Att provjobba fungerade såklart hyfsat. Känslorna pendlade men jag tror inte att det märktes.

Jag mår skit. Idag ska jag dock till skolan, har inte sådär överdrivet mycket ångest, mår mest skit över att jag nog måste acceptera att ångesten är tillbaka. Den är dock nästan alltid kopplad till jobb eller skola, eller pengar, eller till sociala situationer, eller… jaha, det var visst inte så bara.

Även om jag hatar de där ångesthålen jag ibland ramlar ner i så föredrar jag lite sporadiska sådana än att ha ångesten puttrande på låg värme hela tiden. Lixom: du bränner dig inte men det är jävligt varmt. Hur är det meningen att man ska fungera under sådana förhållanden? Jag vill bara *grina *sova *dra täcket över huvudet *spela Block Challange på mobilen *knarka *kolla på L Word, och allt detta i det trygga som är min säng.

Ångest är när kroppen vill säga en någonting, men man inte har hört så att den tvingas skrika. Men jag hör fortfarande inte. Det kanske inte är en psykdoktor jag behöver utan en örondoktor.

Så. Trött.