Jag bestämde mig för att inte skriva någon låt till Micke, för att jag inte kan, så jag tog bort inlägget också. Just nu har jag stor lust att överge bloggagratis för wordpress när jag sett vilka fina bloggar man kan göra där, dessutom har jag alltid älskat tanken på att börja om. Av samma anledning funderar jag på att avsluta mitt medlemskap på Facebook för att öppna ett nytt, hemligare, och bara acceptera vänförfrågningar från riktiga vänner.

Men om jag lämnade den här bloggen bakom mig, skulle ni göra det samma och följa med mig?

För övrigt måste jag bara länka till en sådan där sällsynt människa som kan vara en av de som förändrar världen lite grann till det bättre - Johnny Scharonne.

Säkert hundratals gånger har jag klagat på att jag inte tycker saker längre, men det är ju faktiskt inte sant. Jag tycker skitmycket. Vad som förändrats är min förmåga att uttrycka mig. Och, främst, att jag numera har så höga krav på mina åsikter att jag knappast vågar uttrycka dem med rädsla för att det skall finnas människor som, gud förbjude, har vettiga(re) motargument.

Jag känner mig gammal nu (snart 28, herregud) och för varje dag som går inser jag att idiotin i världen är mer utbredd än jag trodde dagen innan, att det inte finns någonting som kallas för sunt förnuft och att logiska slutsatser inte går att dra därför att logik inte existerar. Det som är mest skrämmande av allt är att varje uttryck av en åsikt, eller upprörd känsla över någon annans åsikt, är en droppe i havet. Jag kan banka mitt huvud blodigt i försök att övertyga idioter, men idiotin kommer aldrig utrotas och de som är de största idioterna är oftast sådana idioter att de inte är medvetna om att de är idioter, bara sitter och tror på sin egen oöverträfflighet, och således är lyckligast av alla. Och där sitter jag, blodig och sönderslagen, och lider mest.

Så var är poängen, kan jag undra?