Livet vänder sig upp och ner rätt vad det är.

Detta hände: allt runt det här jobbet har inneburit ångest, vilket aldrig är bra. Sedan jag fick reda på att jag fick jobbet bölade jag i dagarna två. Tredje dagen idag och jag har visserligen inte slutat böla men jag har tackat nej till jobbet. Känns både som en seger och ett nederlag. Ett nederlag därför att jag verkligen ville jobba och jag trodde jag var redo, men en seger därför att jag vågade lyssna på mig själv och ta ett beslut som baserades på att jag tog mig själv på allvar. Detta skulle inte vara bra för mig och istället för att, av någon slags missriktad välvilja, börja jobba och sedan krascha så ringde jag alldeles nyss och meddelade tack, men nej tack.

Det var inte lätt. Det blev helt tyst i luren och jag försökte förklara jag trodde jag var redo, jag ville verkligen men känner att, hemskt ledsen att det blev såhär, för stressigt för mig blabla. Sedan hördes en besviken stämma i andra änden: Ja, men då är det så det är, då vet jag. Ungefär. Något jag inte klarar av är när folk är besvikna på mig så jag ville bara säga: Nej, jag ba skoja. Ha ha. Jag lura dig aprillo. Men sade istället: tack ändå, och lade på. Small step for man kind – big, huge, step for me.

Ringde vårdcentralen tidigt i morse och fick akuttid klockan tio. Åkte dit och började böla efter två meningar, jag är ju tillbaka på det stadiet nu tydligen, och fick en sjukskrivning i några veckor. Brummade hem och ringde Anna för mentalt stöd för att sedan ringa min fd framtida arbetsgivare. Bokade efter det tid på AMS Rehab. Skall senare i eftermiddag ringa öppenvårdspsykiatriska mottagningen och aktualisera mig själv igen samt be om läkartid hos någon annan läkare än den jag haft tidigare.

Nu ska jag ta mig i kragen och slänga på mig lite foundation på mitt rödflammiga ansikte och åka och fika med Anna. To be continued.

Den här killen är ganska talangfull.