Jag såg ett program igår som jag inte kan sluta tänka på. Om bibliskt föräldraskap, vilket går ut på att aga barnen (det är ett måste) från 6 månaders ålder, att förstärka kvinnans och mannens roller (pappa jobbar, mamma är hemmafru), ha en kristen hemskolning (fuck vetenskap, här ska vi lära oss skapelseberättelsen) och rädda barnen från ”deras egna onda läggning”.

För mig låter detta helt sjukt, naturligtvis.

I programmet fick man följa två familjer som praktiserade bibliskt föräldraskap. De gick upp klockan sju varje morgon samt hade böner, bibelläsning och sång varje morgon och kväll. Föräldrarna såg sig själva som kontrollanter och kontrollerade all yttre påverkan, så som film och teve. De skickade inte barnen till skolan därför att de inte ville att barnen skulle ha sexualkunskap, på grund av att de fick se filmer och bilder i skolan. En av föräldrarna tyckte det var onödigt och hävdade att man kunde förklara allt det där utan bilder, med hjälp av växter och djur istället.

I allmänhet tycker jag att vuxna människor får göra vad de vill om det inte skadar någon ofrivillig, men här är det ju barn med i bilden och det känns inte bra i min mage. Nej, det känns inte bra. Men anledningen till att jag inte kan sluta tänka på det här programmet är att de vuxna barnen, de som nu kan välja själva, de som kan se tillbaka på sin barndom relativt objektivt, de som nu vet att världen ser annorlunda ut och har möjlighet att välja själv – de verkar så himla glada, harmoniska och självsäkra. De verkar ha tron, inte bara på Gud, utan också på sig själva och de är faktiskt tacksamma för den barndom de haft. För mig går detta inte ihop, men går ändå inte att förneka, därför är jag så förbryllad. Man tror ju att man har en aning om vad som är bra för en människa, ett barn, och social isolering, aga och förlegade normer känns ju inte som att det ingår. Men vad har jag missat då? Varför verkar de så lyckliga?

Ja, det är min stilla undran idag. Vad är din spon
tana reaktion?