Nu har det varit katastrof i sedan i måndags. Jag kan inte sova och när jag väl lyckas så får jag drunkningskänslor. Det känns som jag har massor att göra, jag borde bland annat gå till skolan. Men nu sitter jag bara här, med huvudvärk och dålig andedräkt.

Inatt blev jag så trött på allt så jag gick upp och rakade muffen, något jag inte gjort på länge. Sedan fortsatte jag med benen och avslutade med att ta bort det som fanns under armarna.

Nu ska jag ta ett ryck och se om jag inte kan få i mig en macka och på mig lite vanliga kläder, kanske ställa mig på balkongen och andas inte lite frisk luft.

Jag börjar få behov av att prata. Någon som vill ställa upp som personligt stöd och kurator en stund? Helst över msn.

Lättar upp de senaste inläggen med några bilder jag vanligtvis kan skratta gott åt. Idag är det mest för er, mina sjuttio unika läsare som jag hade igår. Besöksrekord. Blondinbella, släng dig i väggen!

Inatt kunde jag knappt sova alls. Hade sån hjärtklappning att jag nästan trodde att något var fel på riktigt. Jag tror det har med jobbintervjun att göra.

Jag är så rädd för att jobba. Det var flera år sedan och trots att jag känner mig redo så är jag också skitskraj. För tänk om det går åt helvete igen. Jag tror inte jobbet är särskilt stressigt men erfarenheten säger mig att jag inte behöver tycka att de yttre omständigheterna är särskilt stressande för att jag ska stressa upp mig och inget bra kommer av att jag stressar upp mig.

Jag måste forma en anti-stressplan. Hur mycket är jag beredd att jobba? Hur många helger? När vill jag börja? Vill jag jobba samtidigt som jag går i skolan? Vill jag helst jobba eller studera?

Risken finns att jag tar på mig alldeles för mycket på en gång och blir helt förblindad av pengarna. Det har hänt förut. Huvudet värker och jag är trött men så fort jag lägger mig för att vila och börjar slappna av så kommer hjärklappningarna.

Antistressplan. Antistressplan. Antistressplan.

Antistressplan.

Iiiik. Ett potentiellt sommarjobb ringde just och frågade om jag kunde komma på arbetsintervju på torsdag. Jag sa naturligtvis ja, men hur beter man sig? Jag har inte varit på anställningsintervju på hundra år ungefär. Usch, nu började jag må dåligt.

Träffade harren Harry på Naturum. Man kunde mata honom med diverse godsaker och se vad han tyckte om. Harry måste för övrigt vara denna transsexuella fisks mansnamn.

Idag tog jag och Micke en åktur och hamnade på Naturum i Siljansnäs. Trevligt trevligt. Men vi började dagen med en lunchmacka på Statoil Kristineberg innan vi träffade på ett lodjur i sten och således befann oss på Naturum.

Naturum verkade ha en förkärlek för megaförstorade insikter vilket gjorde att hela upplevelsen begravdes i rädsla för att det på nästa plankbeklädda vägg skulle sitta en jättestor skalbagge, och att den dessutom skulle ramla ner på mig så jag skulle få spröten i munnen och således också dö av en hjärtattack.

Annars var det mycket trevligt. Fin utsikt i krokarna också.

Jag gjorde nyss en upptäckt. Jag har inte slutat blir arg över idioti. Jag blir ledsen istället. Och fäller en tår.

Jag har skrivit ett CV och sökt två jobb. Det ska firas!

Det är så mycket som gått bra på senare tid. Jag har kommit iväg till skolan ordentligt, jag har tagit körkort, igår hade jag en mycket trevlig fika med Emelie (som jag saknar fast vi bor i samma stad) och jag kollade på Så Ska Det Låta och det var jättemys.

Och sen. Panik. Jag gick sönder.

Micke tycker sig se ett mönster, att jag kraschar när någonting bra har hänt. Det är för mycket med framtiden och det faktum att jag inte lyckats söka några jobb (det ska jag göra IDAG, no more undanflykter) och vad händer i höst och upptakten till en trettioårskris och herrejistanes, nu är det väl ändå nog? Fy vad jag mådde dåligt. Hela världen kändes upp och ner och nu är det så konstigt för det är ny dag och saker och ting är som vanligt, men med minnet från igår och hur det kan kännas. När jag hamnar i ett sånt där hål så glömmer jag bort att jag inte känner mig så hela tiden. Jag tror att den där känslan av total ensamhet, smärta, sorg och hat kommer hålla i sig till den dag jag dör, och den tanken tar ju hela upplevelsen till nya oanade djup.

Fan, vad livet är konstigt.