Klarade inte att vara i skolan. Vankade av och an, beslutade mig för att samla mig till nästa timme och satte mig i matsalen och läste tidningen tills en lärare kom och frågade hur det var. Böl! Jaha, är jag tillbaka på det stadiet nu också, när jag inte klarar av att folk frågar hur jag mår utan att börja böla. Gick hem.

Och så fick jag jobbet också. Börjar utbildning nästa vecka och sedan kör jag hemglassbilen.

Hur ska detta gå?

Att provjobba fungerade såklart hyfsat. Känslorna pendlade men jag tror inte att det märktes.

Jag mår skit. Idag ska jag dock till skolan, har inte sådär överdrivet mycket ångest, mår mest skit över att jag nog måste acceptera att ångesten är tillbaka. Den är dock nästan alltid kopplad till jobb eller skola, eller pengar, eller till sociala situationer, eller… jaha, det var visst inte så bara.

Även om jag hatar de där ångesthålen jag ibland ramlar ner i så föredrar jag lite sporadiska sådana än att ha ångesten puttrande på låg värme hela tiden. Lixom: du bränner dig inte men det är jävligt varmt. Hur är det meningen att man ska fungera under sådana förhållanden? Jag vill bara *grina *sova *dra täcket över huvudet *spela Block Challange på mobilen *knarka *kolla på L Word, och allt detta i det trygga som är min säng.

Ångest är när kroppen vill säga en någonting, men man inte har hört så att den tvingas skrika. Men jag hör fortfarande inte. Det kanske inte är en psykdoktor jag behöver utan en örondoktor.

Så. Trött.

Åh, jag mår så dåligt inför i morgon. Skall det inte gå över snart? Och tänk om jag mår såhär dåligt inför varje arbetspass sen. Sa jag att jag är rädd för att börja jobba? Suck. Och varförkommenterar ni inte?

Jag googlar senaste avnittet av L-word, letar promos på YouTube och lusläser thelwordonline.com. Sakta går det upp för mig att det förmodligen var säsongsavslutning förra veckan. Jag dör! Nu är det bara en säsong kvar, vilken inte börjar sändas förrän i Januari 2009. Jag dör ännu mer. Januari 2009. Det är ju en halv evighet. Fast det känns som en hel.

Usch, det gör ont i min mage och ångesten ligger på lur. Hur kunde det bli såhär? Måndagarna har under våren varit helt fantastiska. Även om jag spenderat söndagen i ångest inför ny vecka och jag inte kommer upp till skolan på måndag morgon därför att jag 1) inte kunnat somna kvällen innan och 2) vaknat med jämna mellanrum under natten med drunkningskänslor, så har måndagen ändå varit ok och något att se fram emot för där ute i cyberspejs har ett nytt avsnitt legat och väntat på mig. Och nu, inget. Bra ännu en måndag då jag inte tog mig till skolan på grund av ångest.

Åh, ångest, varför har du mig i sådant grepp? Det är sånt kaos i mig och jag undrar: är det så för alla? Det finns inga rena tankar, ingen röd tråd, allt är intrasslat i sig själv och allt det andra. Jag är så oändligt trött på det här.

Inom en måndag fyller jag 28 år och jag vet ingenting. Jag vet inte vem jag är eller vad jag vill eller ens hur jag mår. Och i morgon ska jag provjobba, vilket jag är jätteglad för och jag vill verkligen ha jobbet men jag är livrädd för att jag inte ska klara av det. För att bli dålig igen. För jag vet inte om jag tar mig ur ett till hål. Nästa hål kanske inte alls är ett hål utan ett stup och om jag ramlar så dör jag.

Jag blir arg på mig själv också, för jag känner mig så ensam men jag är ju ensam för att jag inte låter någon annan komma in, men jag vet inte hur man gör. Jag kan prata om mina och andras problem (helst andras) men jag tar på mig ett skydd när jag pratar om mig själv. Det blir liksom aldrig personligt, även om det kan verka så. Jag vet inte hur man gör annorlunda och det har inte med någon annan än mig själv att göra. Jag har knappt öppnat mig under mina år i terapi heller. Det är som att någon ber mig öppna en konservburk men inte ger mig en konservöppnare: jag vet vad jag borde göra men jag har inte verktygen.

Det känns om jag blir sämre och sämre igen. Ångesten kommer tätare och försvinner nästan aldrig helt. Jag balanserar på näckrosblad igen. Det känns skitläskigt. Och jag vet inte hur jag ska göra.

Jag avslutar dagen med krypningar i benen (kommer alltså inte att kunna sova) och några bilder från cute overload.

Amy Kuney finns på MySpace

Har vi verkligen inget bättre att uppröra oss över, eller kämpa för? När tidigare generationer kämpade för allämn rösträtt och mot kärnkraft ger vi oss på emokidsen.

Jag tänkte att jag skulle, med två icke särskilt smickrande bilder, demonstrera min nya foundation. Jag har alltså inte gjort i ordning mig på något annat sätt än att kladda på lite Matt Foundation från Make Up Store. Inte ens ögonbrynen är på plats - jag ser det som ett tillfälle att träna mig på att inte vara så fåfäng.

 

Om en dryg timme skall jag skjutsa min far och hans sambo till Fryksås där de skall avnjuta den avsmakningsmenyn farsan fick i 50-års present. Medan de gottar sig igenom 7 rätter skall jag brumma ner till Orsa centrum och ta mig en promenad tillsammans med min Sony Walkman. Detta innebär att jag förmodligen kommer missa Körslaget ikväll - tv4 20.00 - där Joacim Cans tävlar med en kör från Mora.

Jag vet att min körledare, Ingrid Eriksson, och Mexikanskans bor, Raffa, är med och nu när det är dags så ångrar jag lite att jag inte gick på uttagningen. Även om det skulle bli för stressigt för mig att åka till Stockholm varje helg, och dessutom träna massa under veckorna, så hade det verkligen varit en mycket rolig erfarenhet. Men efter den småjobbiga tiden med Luciamorgon bestämde jag mig för att inte vara med. Mycket moget beslut av mig måste jag säga. Ibland känner jag mig vuxen.