Poppo och Olle myser på morgonkvisten.





Förra lördagen fick jag en bukett tulpaner av Lisa. De står fortfarande och lyser upp vardagsrummet men börjar tyvärr att ramla sönder. Fina ändå.

Sen hämtar jag in, ett inte alltför traditionellt,
 påskris.

Träffade harren Harry på Naturum. Man kunde mata honom med diverse godsaker och se vad han tyckte om. Harry måste för övrigt vara denna transsexuella fisks mansnamn.

Idag tog jag och Micke en åktur och hamnade på Naturum i Siljansnäs. Trevligt trevligt. Men vi började dagen med en lunchmacka på Statoil Kristineberg innan vi träffade på ett lodjur i sten och således befann oss på Naturum.

Naturum verkade ha en förkärlek för megaförstorade insikter vilket gjorde att hela upplevelsen begravdes i rädsla för att det på nästa plankbeklädda vägg skulle sitta en jättestor skalbagge, och att den dessutom skulle ramla ner på mig så jag skulle få spröten i munnen och således också dö av en hjärtattack.

Annars var det mycket trevligt. Fin utsikt i krokarna också.

Jag gjorde nyss en upptäckt. Jag har inte slutat blir arg över idioti. Jag blir ledsen istället. Och fäller en tår.

Jag har skrivit ett CV och sökt två jobb. Det ska firas!

Det är så mycket som gått bra på senare tid. Jag har kommit iväg till skolan ordentligt, jag har tagit körkort, igår hade jag en mycket trevlig fika med Emelie (som jag saknar fast vi bor i samma stad) och jag kollade på Så Ska Det Låta och det var jättemys.

Och sen. Panik. Jag gick sönder.

Micke tycker sig se ett mönster, att jag kraschar när någonting bra har hänt. Det är för mycket med framtiden och det faktum att jag inte lyckats söka några jobb (det ska jag göra IDAG, no more undanflykter) och vad händer i höst och upptakten till en trettioårskris och herrejistanes, nu är det väl ändå nog? Fy vad jag mådde dåligt. Hela världen kändes upp och ner och nu är det så konstigt för det är ny dag och saker och ting är som vanligt, men med minnet från igår och hur det kan kännas. När jag hamnar i ett sånt där hål så glömmer jag bort att jag inte känner mig så hela tiden. Jag tror att den där känslan av total ensamhet, smärta, sorg och hat kommer hålla i sig till den dag jag dör, och den tanken tar ju hela upplevelsen till nya oanade djup.

Fan, vad livet är konstigt.

Jag önskar jag kunde meddela att något roligt och spännande och totalt oväntat har hänt idag, men allt har gått enligt mitt urtråkiga schema. Hade som avsikt med denna skolfria dag att rensa mina köksskåp från porslin och prylar jag aldrig använder, men jag tog mig så långt som till datorn. Det mest spännande var att rörmokaren var här och fixade läckorna de tidigare rörmokarna råkat åstadkommit. Och att jag skrapade i knäet när jag dammsugade bakom sänggaveln. Det senare var mycket dramatiskt, höjdpunkten på dagen skulle man nästan kunna säga.

Jag har ju hittat några bloggar sedan jag efterlyste länkar för ett tag sedan (något ni för övrigt var katastrofalt dåliga på att tipsa om) och nu tänkte jag dela med mig av några guldkorn jag inte längre har samvete att sitta och ruva på.

Först och främst: Om jag var din hemmafru. En matblogg där varje spännande recept föregås av en liten text; prosaisk, skönlitterär eller biografisk.

Scrolla & Sålla – en pryl- och inredningsblogg vars grundare och administratör verkar ha precis samma smak som mig. Mycket bra inspiration och idéer på saker man kan göra själv, om man som jag är litet av en pysslare. Denna blogg för tankarna vidare till nästa:

iHanna – en mycket kreativ och skicklig pysslare med förkärlek för kollage.

Nu är dagen snart slut. Återstår bara Ramsay’s Kitchen Nightmares.

Jag vaknar denna morgon med två tankar.

Ett.
Jag har drömt om Henrik Schyffert, igen. Andra gången på bara någon vecka. Denna gång hade vi dessutom något på gång. Inte så att vi hånglade eller så, utan mer att vi lite ”oavsiktligt” rörde vid varandra. Och nu när jag vaknar denna torsdagsmorgon känner jag mig dessutom lite så där post dröm-kär.

Två.
Ni vet morgongrus i ögonen. Låter ju lite lagom gulligt sådär, men jag börjar på allvar tro att det faktiskt är snor. Först hörde jag det på radio och sedan läste jag det i en bok. Jag har hunnit leva nästan 28 år utan denna vetskap och plötsligt, inom loppet av ungefär en månad, får jag det bekräftat från två olika håll. Alltså, snor i ögonen. Tänk på det ett tag.

Ja, just det: God Morgon!